Nepalesiska flickor och kvinnor – en handelsvara
Flickorna på de barnhem som Föreningen för gatubarn i Nepal driver hade alla helt säkert blivit offer för trafficking och sexslaveri om de inte räddats till barnhemmen. De hade då tvingats vandra ensamma på Kathmandus gator efter sina olika familjeförluster, och då fångats in av hallickar och människohandlare för slavarbete i bordell industrin eller i mattfabriker i Nepal eller Indien. Vissa har redan sålts en gång av sina släktingar och andra skulle sannolikt sålts av släktingar eller fallit offer för människohandlare. Det är svårt att förstå att denna hänsynslösa exploatering sker dagligen för så många nepalesiska barn.
Hur många barn i Nepal som verkligen utsätts för människohandel vet ingen. Det finns ingen officiell tillförlitlig statistik och mörkertalet antas vara mycket stort. UNICEF uppskattar att det varje år försvinner runt 7000 flickor från Nepal till bordeller i Indien och att det idag finns minst 200 000 nepalesiska flickor och kvinnor som tvingas prostituera sig på indiska bordeller. Lägg på lika många till, som lovats arbete, men istället hamnat som slavar i hushåll eller på byggarbetsplatser i Indien.
Olika frivilligorganisationer i Nepal och Indien bedömer att antalet slavar är betydligt högre, att sanningen kan vara det dubbla mot FN:s uppskattningar. Organisationerna ser att de säljs vidare till Mellanöstern och till Kina.
Foto: Nadja Östlund Groop
Påhittade skulder som ska betalas tillbaka
Några av de kvinnor vi träffat har själva fått reda på hur mycket deras köpare betalat eller vad säljaren i första ledet har fått för dem. Det har till exempel rört sig om familjer som lämnat en dotter i yngre tonåren att arbeta i textilindustrin och fått ungefär en svensk tusenlapp som motsvarat en årslön. Eller unga flickor som lurats att följa med en ”charmör” som kommit till byn och som sedan sålt dem för motsvarande två tusen kronor. Sedan har flickorna sålts vidare till bordellägare till kanske det dubbla.
Sedan sätter penningkarusellen igång, som effektivt hindrar flickan att på många år fly från de helvete hon hamnat i. Nu kräver bordellägaren att hon även ska betala för ”fri bostad och mat”, för sjukvårdkostnader hon fått av övergrepp och av undernäring, tillkommer gör en mängd andra påhittade avgifter och kostnader. Allt sker under hårdför övervakning och låsta dörrar. I syfte att flickan aldrig skall kunna betala av ”skulden” utan tvingas arbeta som slav så länge hon bedöms attraktiv.
Korruption och fattigdom
I Nepal finns lagstiftning som hindrar kvinnor under en viss ålder att få pass och tillstånd till att resa till arbete i länder runt Persiska viken eller andra regioner. Men att resa landvägen från Nepal till Indien går bra utan pass. Därför sker en stor del av handeln med unga kvinnor den vägen. Därefter säljs11kvinnorna vidare med falska pass eller också så har äkta pass tagits ut i deras namn under oklara och suspekta omständigheter.
Detta skulle aldrig kunna fortgå om inte fattigdomen och analfabetismen vore så stor på den nepalesiska landsbygden. Människohandeln skulle aldrig kunna växa om inte familjerna levde utan socialt skyddsnät och utan samhällets trygghetssystem. Och om inte kastsystemet bidrog till att cementera medeltida föreställningar om människors olika värde. Om det inte fanns korrupta poliser och tjänstemän som väljer att se mellan fingrarna och kanske själv går till bordellen för att köpa sex. Om inte kvinnors och flickors värde vore så lågt att en flicka gick att sälja för en tusenlapp. Flickor i Nepal är en handelsvara, de är pengar i en värld få av oss kan föreställa sig.
Gränsen till Indien
Nepals 190 mil långa, i princip obevakade gräns mot Indien gör Indien till det viktigaste transitlandet för den människohandel som sker från Nepal och ut i världen. Kontroller finns men det finns många sätt att förleda gränspolisen och barnen/kvinnorna ger sig sällan tillkänna själva av rädsla för att hamna i en ännu värre situation eller för att de verkligen ovetandes litar på smugglaren som de tror är en kär vän som ska ge dem nya chanser i livet.
En mycket vanlig gränsövergång är den i östra Nepal vid Kakarbitta/Siliguri till indiska Västbengalen.
Det är inte ovanligt att flickor har tutats i historier att gränspolisen kommer att slå eller våldta flickorna om de får klart för sig att det inte är en manlig släkting de reser tillsammans med. Varpå skräckslagna 13-åringar passerar igenom och vidhåller för gränspolisen och hjälporganisationer som arbetar i syfte att rädda flickorna, att den medelålders man de reser med är deras man, pappa eller storebror. Flickorna tror verkligen att det är ett arbete som hembiträde som väntar dem, eller kanske arbete i en mattfabrik och detta säger de till gränskontrollanterna.
Vi har också hört vittnesmål från flickor och unga kvinnor som drogats eller varit halvt nedsövda efter att ha bjudits på läsk eller choklad och därför sagts vara sjuka och på väg till sjukhus i Indien. Människohandlarna skyr inga medel att tjäna sina pengar och utnyttja flickorna.